Folket vid tidens slut

Naturligtvis går världen under. Det går
fort, fortare än någon kunnat ana. Den
röda pesten slår till mot en värld redan
på randen till kollaps. Klimatkatastrofer,
global ekonomisk kris, växande konflikt
mellan gamla och nya supermakter.
När farsoten kommer rasar den sista
tunna fasaden av stabilitet.
En miljard människor dör det första
året. Paniken är total, solidariteten
mellan världens länder obefintlig. Krig
utbryter om planetens sista tvinande
resurser. För första gången sedan 1945
används kärnvapen i en aktiv väpnad
konflikt. Svampmolnen stiger mot skyn
från öst till väst.

Alla försöker rädda sig själva. De rika
och mäktiga startar monumentala projekt
för att fly från jordens döende yta: under
jorden, till havets botten, ut i rymden. Platserna
i dessa mänsklighetens sista livbåtar
är förtvivlat få. För de flesta av jordens
invånare finns ingen räddning.
När allt är över ligger jorden stilla
och allsmäktig. Naturen tar herravälde
över ruinstäderna. Vindar sveper ostört
längs autostrador förvandlade till gravfält.
Tiden gnager loss skyskrapornas
fönster, som faller till marken likt ett
stilla regn av glas.

Men livet håller ut. Spillror av mänsklighet
överlever katastrofen. I Arken, en
liten bosättning vid ruinstadens rand,
lever Folket. Ni är mänsklighetens arvtagare
– men inte riktigt människor
längre. Ni är förvridna avbilder, muterade
missfoster. Era kroppar och hjärnor
kan utlösa fantastiska krafter, men ni är
instabila. Bräckliga. Ingen av Folket är
över 30 år gammal.

Utom Den gamle. Er ledare, men inte
som ni. En av den gamla tidens folk. I
årtionden har han förmanat er: Var på
er vakt, lämna aldrig Arken. Stanna
här, annars tar Rötan er. Eller något
ännu värre. Ni har gjort som han vill.
Levt av konserver från den gamla tiden.
Jagat bort alla som närmat sig Arken.
Aldrig vågat er ut i Zonen, som Den
gamle kallar världen utanför.
Men den trygga tiden är förbi. Konservburkarna
är nästan slut, och kampen
hårdnar om dem som finns kvar. Ni
hungrar. Fraktioner bildas, bossar i toppen
och slavar i botten. I mitten fixare
som försöker sko sig på allt och alla. Och
Den gamle orkar knappt stå längre. De
säger att han inte kan pissa utan hjälp.
Ni får klara er själva nu.

Det är dags att våga sig ut. Att utforska
Zonen, samla artefakter och kunskap.
Bygga, odla, söka kontakter med andra,
skapa ett nytt samhälle på ruinerna av
det gamla. Att söka ert ursprung. Inga
barn föds hos Folket – gör ni inget kommer
ni att dö ut. Kanske, en dag, hittar ni legendernas
Eden, det gamla folkets tillflyktsort
mitt i helvetet. Där finns räddningen och
kunskapen, sägs det i sagorna.
Kanske är det skitsnack. Det spelar
ingen roll. Ni har inget val. Det är nu
det börjar.

Detta är År Noll.

Arken vid Skrotsund

cerfirm Hector daglallaren wyrmer jbraennmark